Riksdagen sa nej till förslag om "Vissa frågor om lagstiftningens framtida utformning"

Utskottets förslag

Riksdagen avslår motion 2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkandena 2, 4 och 5.

Reservation 3 (MP)

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde ha följande lydelse: Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen. Därmed bifaller riksdagen motion 2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkandena 2, 4 och 5.

Ställningstagande

Jag har tidigare i betänkandet drivit linjen att regeringens lag ­ förslag om säker ­ hets ­ förvaring nu ska antas med ändringar som åtgärdar vissa brister i det (res. 2). Utöver detta är jag av den uppfattningen att vissa ytter ­ ligare föränd ­ ringar av lagstiftningen är påkallade för framtiden. Till att börja med anser jag att regeringen snarast bör återkomma med förslag på en tydlig brottskatalog över vilka brott som kan leda till säkerhets ­ förvaring. Kravet på förutsebarhet inom straffrätten medför att det måste gå att förstå vilka gärningar som kan leda till en så ingripande påföljd som säker ­ hets ­ förvaring. Den formulering som valts i lagtexten, ”brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid”, är inte tillräckligt tydlig i fråga om avgräns ­ ning. Visserligen anges det i propositionen exempel på brottstyper (mord, grov misshandel, människorov, våldtäkt m.m.) och att det i huvudsak rör sig om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken. Just formuleringen ”i huvud ­ sak” samt utrymmet för även andra brott med våld, hot om våld eller frihets ­ berövande som moment i gärningen skapar dock enligt min mening en risk för godtycke. Vidare bör regeringen snarast återkomma med förslag på en lagändring som innebär att ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden kon ­ centreras till en eller ett fåtal domstolar. Prövningar om vill ­ korad utslussning och om förlängning kommer nämligen att vara komplexa och dessutom relativt få till antalet enligt de prognoser som gjorts. Flera domstolar har själva lyft fram att det finns en risk att det inte går att bygga upp en stabil kompetens och konsekvent praxis vid alltför få ärenden. För att minska risken för en spretig praxis och för att stärka likvärdigheten och rätts ­ säkerheten bör prövningarna därför koncentreras till en eller ett fåtal domstolar som ges möjlighet att bygga upp en särskild kompetens på området. Regeringen bör också snarast återkomma med förslag på hur reglerna om förlängning av ramtiden kan göras mer rättssäkra genom att begränsa möjlig ­ heten till förlängning. Jag konstaterar nämligen att möjlig ­ heten att förlänga ramtiden med upp till tre år i taget om det är ”absolut nödvän ­ digt” på grund av återfallsrisken i praktiken innebär en mekanism för ett mycket långvarigt frihetsberövande som dessutom inte har kunnat förutses på förhand. Som också Lagrådet har påpekat utgör varje förlängning av ramtiden en ytterligare avvikelse från vad som allmänt gäller om propor ­ tionalitet och likabehandling inom straffrätten. Det är därför min uppfattning att om möjlig ­ heten att förlänga ramtiden alls ska finnas kvar måste den vara snävt avgrän ­ sad. En utredning bör följaktligen få i uppdrag att se över frågan. En linje skulle kunna vara att ramtiden får förlängas högst en gång, och endast under synnerligen restriktiva och tydligt angivna förutsätt ­ ningar. Detta skulle öka förutsebarheten i systemet och minska risken för att säkerhetsförvaring i praktiken blir ett evig ­ hets ­ straff.