Riksdagen sa ja till regeringens förslag om "Regeringens lagförslag"

Utskottets förslag

Riksdagen antar regeringens förslag till  1. lag om ändring i brottsbalken, 2. lag om ändring i rättegångsbalken, 3. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69), 4. lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling, 5. lag om ändring i bidragsbrottslagen (2007:612), 6. lag om ändring i lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, 7. lag om ändring i lagen (2016:1307) om straff för marknads­missbruk på värdepappersmarknaden, 8. lag om ändring i subventionsbrottslagen (2025:1267). Därmed bifaller riksdagen proposition 2025/26:218 punkterna 1-8 och avslår motionerna 2025/26:3027 av Noria Manouchi (M) yrkandena 3, 5 och 6, 2025/26:3229 av Marléne Lund Kopparklint (M), 2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 16, 2025/26:4111 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkandena 3 och 4, 2025/26:4114 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 1 och 2025/26:4121 av Lorena Delgado Varas m.fl. (-).

Reservation 2 (MP)

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen avslår regeringens förslag. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2025/26:4114 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 1 och 2025/26:4121 av Lorena Delgado Varas m.fl. (-) samt avslår proposition 2025/26:218 punkterna 1–8 och motionerna 2025/26:3027 av Noria Manouchi (M) yrkandena 3, 5 och 6, 2025/26:3229 av Marléne Lund Kopparklint (M), 2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 16 och 2025/26:4111 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkandena 3 och 4.

Ställningstagande

Den grova brottsligheten i Sverige är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Skjutningar, sprängningar, ekonomisk brottslighet, våld i nära relationer och sexualbrott skapar stor otrygghet både i hemmet, på gator och torg och i samhället i stort. Samhället måste göra mer för att förebygga kriminalitet och skydda människor från brott. Brottsoffer ska få upprättelse, och den som begår allvarliga brott ska mötas av tydliga men proportionerliga och rättssäkra straff. Jag och mitt parti har inte någon principiell invändning mot skärpta straff i sig. Tvärtom kan straffskärpningar vara motiverade när de är väl avvägda, rättssäkra, träffsäkra och förankrade i ett tydligt behov. Jag kan dock konstatera att de straffskärpningar som regeringen nu föreslår är osammanhängande, otillräckliga och i flera delar direkt undermåliga. Det menar även flera tunga remissinstanser och Lagrådet, som beskriver regeringens förslag som ett hastverk. Regeringen går trots det fram med kraftiga straffskärpningar utan att på ett övertygande sätt visa att de kommer att minska brottsligheten, öka tryggheten eller ge ett mer sammanhängande påföljdssystem. När det gäller förslaget om dubbla straff för brott i kriminella nätverk går regeringen längre än utredningens förslag, vilket innebär att alla brott i kriminella nätverk som utgångspunkt ska straffas dubbelt så högt. En majoritet av remissinstanserna avstyrker förslaget. Jag anser att förslaget kommer att innebära svårigheter att definiera vad som avses med ett kriminellt nätverk och att bevisa en sådan koppling i det enskilda fallet. Detta riskerar att leda till rättsosäkerhet och till att personer som själva har utnyttjats i kriminella miljöer, inte minst flickor, kvinnor och barn, drabbas oproportionerligt hårt. Förslaget riskerar också att relativt sett nedvärdera annan allvarlig brottslighet, exempelvis våld i nära relationer. Det kan vidare ifrågasättas om det ens behövs en ny reglering, eftersom gällande straffskärpningsbestämmelser framstår som tillräckliga. Inte heller regeringens förslag om ett femtiotal skärpta straffskalor framstår som tillräckligt genomarbetat. Det är i grunden välkommet att straffskalorna ses över, men utredningen och i förlängningen propositionen har inte landat i någon konsekvent princip för hur överlappningen mellan olika svårhetsgrader ska hanteras. Vissa straffskalor får stor överlappning, andra mindre och vissa ingen alls. Förslaget innebär att straffen för olika slags brott inte kommer att stå i rimlig proportion till varandra. Förslaget om livstids fängelse vid vissa upprepade grova vålds- och sexualbrott väcker också betydande invändningar. Flera remissinstanser invänder att det inte tillräckligt tydligt framgår i vilka situationer livstids ­ straffet faktiskt ska kunna komma i fråga. Regeringens redogörelse för bestämmelsens tillämpning lämnar ett betydande tolkningsutrymme. Flera remissinstanser har påtalat risken för att lika fall behandlas olika beroende på om brotten prövas i samma eller i olika processer. Därtill överlappar förslaget delvis med den nya påföljden säkerhetsförvaring, något regeringen själv medger. Det gör att även detta förslag framstår som otillräckligt underbyggt. När det gäller förslaget om utvidgad presumtion för häktning framhåller flera remissinstanser att det redan i dag är möjligt att häkta någon vid misstanke om fridskränkningsbrott och hedersförtryck, eftersom dessa brott ofta är förenade med kollusionsfara. Kritiken handlar därför om både bristande behov och bristande systematik. Samtidigt lyfter flera remissinstanser att Sverige redan har fått återkommande internationell kritik för omfattande användning av häktning och långa häktningstider. Utöver bristerna i de enskilda förslagen är beredningen av ärendet bristfällig. Lagrådet avstyrker regeringens förslag i sin helhet och skriver att det brister så mycket i kvalitet att det inte har förutsättningar att bli ny lag. Lagrådet menar också att hanteringen inte uppfyller grundlagens krav på beredning. Vidare lyfter Lagrådet att regeringen inte tagit tillräcklig hänsyn till remissinstansernas kritik och inte presenterar något underlag som visar att straffskärpningarna kan förväntas minska brottsligheten eller öka tryggheten. Att regeringen väljer att gå vidare med förslaget trots Lagrådets samlade kritik är inte ett ansvarsfullt sätt att bedriva rättspolitik. Regeringens agerande riskerar att leda till att vi får ett otydligt påföljdssystem som inte skyddar fler brottsoffer och som ökar belastningen på rättsväsendet. Sammantaget visar genomgången av regeringens förslag att bristerna i propositionen inte är begränsade till någon enstaka del. Tvärtom syns ett genomgående mönster av att regeringen går längre än vad utredningen föreslår och inte tar hänsyn till synpunkter från remissinstanserna eller Lagrådet, att behovet av reformerna i vissa delar inte är tillräckligt belagt och att konsekvenserna för rättssystemets helhet är otillräckligt analyserade. Jag anser därför att propositionen bör avslås.