Riksdagen sa nej till förslag om "Prioriteringar i folkhälsoarbetet"

Utskottets förslag

Riksdagen avslår motionerna 2025/26:1960 av Mattias Vepsä och Mathias Tegnér (båda S) yrkandena 1, 2 och 4, 2025/26:2799 av Karin Rågsjö m.fl. (V) yrkandena 1-4 och 2025/26:3544 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 1.

Reservation 1 (V)

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde ha följande lydelse: Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för regeringen. Därmed bifaller riksdagen motion 2025/26:2799 av Karin Rågsjö m.fl. (V) yrkandena 1–4 och avslår motionerna 2025/26:1960 av Mattias Vepsä och Mathias Tegnér (båda S) yrkandena 1, 2 och 4 samt 2025/26:3544 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 1.

Ställningstagande

Folkhälsoarbetet behöver förstärkas. Ett viktigt steg för detta skulle vara att införa en folkhälsolag som förtydligar Folkhälsomyndighetens uppdrag och kompletterar detta med ett strategiskt nationellt folkhälsoarbete. En folkhälso ­ lag bör lyfta fram nationella mål på folkhälsoområdet och tydliggöra ansvars ­ fördelningen mellan den nationella, regionala och lokala nivån. Jag anser att regeringen bör utreda förutsättningarna för en svensk folkhälsolag med ett tydligt statligt ansvar. Det folkhälsopolitiska målet att sluta de påverkansbara klyftorna till 2048 kommer inte att nås med nuvarande takt i folkhälsoarbetet. Tvärtom finns det tecken på att klyftorna ökar. För att vända denna utveckling är det viktigt att lära av tidigare erfarenheter. Reger ­ ingen bör därför ge Folkhälsomyndigheten i uppdrag att kartlägga hur folk ­ hälsan har utvecklats de senaste decennierna och använda denna kartläggning för att ange de högst prioriterade områdena för folkhälsoarbetet framöver. För att folkhälsopolitiken ska få genomslag är det avgörande att råd och upplysningar kommuniceras effektivt. Samtidigt som förståelsen för folk ­ hälsofrågor bland befolkningen i stort behöver öka måste särskilda insatser riktas till de grupper som har sämst hälsa. För denna komplicerade kommuni ­ kativa uppgift behövs en nationell strategi. Regeringen bör därför ge en lämplig myndighet i uppdrag att utveckla informationen till de grupper som är i störst behov av hälsokommunikation. Satsningar på folkhälsan är en investering för framtiden och bör ges en mer framträdande plats i styrningen av hälso- och sjukvården. Vid tilldelningen av statsbidrag till regionerna bör regeringen därför säkerställa att ett aktivt folkhälsoarbete i regionerna tillmäts större betydelse.